20171122

I grundskolan fruktade jag varje tillfälle vi skulle ha muntlig presentation. Jag blev alltid så nervös och ville helst slippa. Det var likadant på gymnasiet men det blev lite lättare för varje gång jag fick ställa mig där framme. 

När jag började universitetet nu i augusti så visste jag direkt att jag ville engagera mig i något. Dels för att ha något annat utöver studierna men också för att utmana mig själv och ha möjlighet att lära känna personer som jag kanske aldrig annars hade träffat genom mitt program.

För några veckor sen sökte jag därför in till nästa års styrelse och Introduktionskommité i vår studentförening, Kalmar Ess. Det kändes lite läskigt men också otroligt kul. Jag fick gå på intervju och någon dag efter fick jag reda på att jag blivit nominerad till rollen som intendent i nästa års styrelse. Jag blev så glad men nu väntade det som jag tycker är lite jobbigt: en muntlig presentation framför en massa människor.

Igårkväll var det dags för invalet där den nya styrelsen väljs och där varje kandidat får hålla ett tal på omkring 3 minuter. Shit alltså vad jag övat framför spegeln den senaste veckan och varit nervös! Igår ville jag sjunka under jorden innan det var dags för mig att gå upp, men jag klarade mig trots en mindre blackout mot slutet. Det var så mycket nerver och adrenalin men en sån mäktig känsla att jag vågar utmana mig själv och gör sånt som jag tycker är läskigt. Tur var det också eftersom jag efter detta blev invald och alltså är med i nästa års styrelse. Det kommer bli så roligt och jag är så förväntansfull.

Annonser

20171119

Den här helgen har varit så lugn men den har gjort gott. I fredags började jag dagen med ett kortare långpass på 12 km. Första distansen över 7 km sen maran i september, så jag var nöjd och glad. På kvällen hade jag tacomys med mina Julior! Igår lördag njöt jag av helgfrulle, rev av ett pass på gymmet och försökte få lite plugg gjort. Har även upptäckt Stranger Things och sträckkollat första säsongen nu. SÅ BRA.

Idag har jag lagat tusen matlådor, tränat, tvättat och handlat. En alldeles perfekt söndag faktiskt! Ser fram emot en vecka med tentaplugg, lite jobb och göddig träning.

20171114

Det börjar bli kallt nu och dagarna känns så korta när det börjar skymma redan innan klockan blivit fyra. Vi promenerar ofta runt slottet och längs med vattnet, pratar viktigheter, Tinderkillar och vänskap. Plugget går framåt men det känns segt med bokföring och alla siffror på olika konton. Förhoppningsvis lossnar det snart.

Har haft en mycket fin tisdag ändå av många olika anledningar, vilket känns bra i hjärtat. Det går äntligen åt rätt håll med löpningen nu vilket gör mig så glad.

Pappa 

Min pappa. Som alltid tar tidiga morgonpromenader och löser korsord halva dagarna. Som alltid bygger om och renoverar någonting där hemma. Som alltid tar en sovstund efter lunchen. Som alltid hjälper till och ställer upp. Som alltid är ärlig och säger precis det han tycker. Som ger bra tips och råd om löpning. Som berömmer mig när jag springer långt och bra. Som efter floppen på Vimmerbyloppet i somras försiktigt sa ”5 km är nog inte din grej, du har inte riktigt samma steg som alla de andra” och menade på att långlopp är nog mer min grej. 

Idag är det fars dag. Men för mig är alla dagar pappas dag. Så tacksam över att han finns i mitt liv.

En helt vanlig fredag

Jag har skrivit utkast efter utkast den här veckan. Det känns som jag har så mycket inom mig som jag behöver få ventilera och sätta ord på, men det tar emot någonstans. Det är svårt att få fram några vettiga formuleringar. Fast kanske är det så att ingenting egentligen är vettigt just nu, det finns ingenting som är riktigt greppbart, det bara är.

Jag hamnar ganska spontant på en fika med min bror och vi pratar om allt som händer i livet just nu. Vi båda konstaterar att varken han eller jag kan greppa att det är det här som är nu, att Kalmar är min stad och att jag är här på riktigt. Det är inget som är på låtsas. Nu ska jag vara här i minst tre år till och det känns så overkligt?

För prick ett år sedan längtade jag bort. Satt på jobbet med bröstet fyllt med ångest, oro och längtan. Smått hjärtkrossad och smått uttråkad. Ville ha nytt och ville ha mer.
Men det är nu det händer. Spontankaffe med min fina bror en fredagseftermiddag och sen cykla i novemberregn hem från gymmet.

Det känns magiskt.

23:16

Jag har varit här förut. Ditt bröst mot min ryggtavla, din arm runt min midja. Vad är det som gör att det går månader och tusen saker händer, men att så fort vi är där igen så är allt det där exakt samma sak som alltid? 

Det är en underlig sak ändå, det här med trygghet mellan två helt olika personer. Två personer som aldrig är i fas, som aldrig går åt samma håll. 

07:41

Tillbaka hemma på min gata där i Vimmerby. En krispig fredagsmorgon med klarblå himmel och strålande sol. Det känns som rewind bak till i våras när det blev lite såhär ibland, varken mer eller mindre. Äter frukost med Frida innan hon åker till jobbet och jag tar tåget hem till min nya stad.

Mår.