29 september

Ett år sen den där dagen när det kändes som att hela världen försvann under mina fötter.

Om jag hade vetat, vad jag vet nu. Att allt löser sig. Att det kommer kännas lättare. Att det verkligen är så som de säger, att tiden läker alla sår.

Hemma

Hemma hos mig. Ett ställe jag trivs oväntat bra på. En plats där jag fått börja om på nytt och bara vara med mig själv igen. Mycket glad över att det känns så bra.

2020

Jag har aldrig känt mig starkare och modigare.

Sällan känt mig mer stolt över det jag orkat ta mig igenom.

Och aldrig har jag känt mig så ensam.

November

Nu har jag flyttat till en egen lägenhet. 27 kvm där jag småningom förhoppningsvis kommer känna att livet är ganska fint ändå.

Just nu känns det hela fortfarande surrealistiskt, men kanske lite mer på riktigt efter igår när flyttlasset gick från postadress Huddinge till Solna.

Nu.

Från Råddegatan, Kalmar till Alfred Nobels allé, Huddinge. Jag tycker fortfarande att du är prick allt det där men du och jag är inte längre ett vi och om tre dagar går mitt tredje flyttlass det här året. Snart bor jag själv igen och det känns så surrealistiskt.

(Det skulle ju alltid vara vi)

September

Det ska snart bli oktober och den senaste tiden har mitt humör och mående åkt upp-o-ner likt en berg-o-dalbana. Jag försöker förstå vad det är som händer men har ingen aning.

Sen. Som en bomb.

Så tar vi slut.

Nu finns det inget vi längre och det gör mig så ledsen.

Juni

Jag har tagit examen nu. Flyttat till Stockholm. Jag bor med Victor igen efter fem månaders distans. Jag upptäcker närområdet med cykel eller i löparskorna och jag tror ändå jag trivs ganska bra. Jag söker vad som känns som femtusen jobb om dagen men än så länge är jag arbetslös.